Gott folk, jag är åter på svensk mark. Och mark finns det gott om kan jag tala om för er. I bilen hem från flygplatsen i söndags så kunde jag inte riktigt förstå hur man kunde åka så långt utan att det fanns ett enda hus, var iofs bara åkrar just där. Kunde inte heller riktigt förstå att solnedgången var så otroooligt vacker (I Kyoto är det berg runt hela staden. Så det är ljust, sen blir det bara mörkt helt plötsligt), jag satt och stirrade och la kommentarer som "Wow.... det ser ju ut som en oljemålning... hur kan det vara så mycket färger?... hur är det möjligt att se ända där ifrån, till dit?!" Sista menade jag för att i Japan så står alla hus så tätt så man ser ju bara en liten springa av himlen rakt uppåt, plus att det då är elledningar och alla möjliga kablar i vägen. Så det var häftigt, det där med himlen. Blev nästan arg på att mina syskon och pappa inte tittade och var lika förundrade som jag... Där satt dom och pratade om att vi kanske hade åkt fel, osv... Nej nej, inte okej. 

Också när man kom in i bostadsområdet så förstod jag inte hur det kan vara så långt mellan husen och hur man kunde ha så stora tomtar... "Så klagar man på boendebrist", tänkte jag. "Sätt upp ett till hus här emellan där det finns plats så blir det nog bra." (Eller kanske inte).

Har varit jättekul att träffa alla möjliga från släkten, trots att jag blev förkyld på planet från Kina (ett tecken?!) så har tappat rösten till och från. Kul när man får lov att viska för att ens kunna höras, så börjar alla omkring också att viska... :) 

Att vara tillbaka i Sverige är så konstigt... På riktigt, det är verkligen konstigt. Jag har förut hört hur folk har pratat om att det känns som att dom drömmer och snart kommer vakna upp på något annat ställe, men har varit såhär "Haha... aja okej" åt det. Men gott folk, det är verkligen som att jag drömmer. Jag bara går här och väntar på att jag ska vakna där i min 8 gradiga lägenhet och stressa ihjäl mig till skolan, missa uppropet med 1 minut och få frånvaro på den lektionen pga det, äta lunch på Ohsho med vännerna, gå ner på krogen till kvällen och snacka massvis med japanska och få kommentarer om att jag är så blond och hur mina ögon kan se ut som juveler... "Ååh dina ögon strålar som juveler i en mörk natt.... HUR kan det vara så?!" Inte så. Mer åt det här hållet "JAG FATTAR INTE. Dom är så blå (vänder sig mot sin kompis) Kan du förstå hur det kan vara sådär?! Dom ser ju ut som juveler!". Gulligt, tycker jag :)

Trots att jag inte förstått att jag ät här, så befinner jag mig iallafall i Dalarna just nu. Ska åka iväg till farmor idag och sen vidare mot Borlänge och Falun för att träffa vänner. Längtar. Det är det bästa med att vara hemma igen (att säga hemma känns också konstigt, haha...). Kommer nog snart att komma in mig lite i allt det svenska snart igen, måste bara komma över chocken över hur skräpigt och skitigt det är överallt, att folk inte skriker "VÄLKOMMEEEEENNNN!!!!" när jag kommer in i en butik eller restaurang (gäller även Donken) och att köra på rätt sida av vägen (nejdå, ingen fara med det).

Har massvis med bilder från de två veckorna med mamma i Japan, lovar att jag ska lägga upp en hel del sånna bilder sen när jag får tid och har tråkigt någon gång. Så uppdaterar jag om hur jag har det i Sverige om ett par veckor igen! 

Möttes förresten av de här två tokarna när jag kom hem till huset i Västerås... Så himla söta. Och jag har faktiskt hunnit fixat den där utväxten på de få dagar jag varit här! Skönt att få det lite ljust en gång.


Uppdaterar då som sagt med bilder lite till och från här framöver! Trumvirvel... Missa inte det! ;)